Jag minns inte min egen förlossning!
Ja, hur i h*vete gick detta till...Gissar på lustgas/smärta som trollade bort ett av de finaste minnen jag borde haft. Satt och slösurfade på FL igår och hittade in i en tråd där ts (trådstartaren för den som inte visste) hade en fråga om hur normalt det var att vilja ta upp barnet själv på magen. Min hjärna började arbeta på högvarv. Jag HAR ett svagt minne om att jag fick ta emot Johannes själv, men, det är för svagt för att vara säkert. Sen började jag fundera på om det inte var så att jag födde på knä denna gången...även det väldigt svagt minne. Någon förlossningsberättelse skrev jag inte den här gången, fråga mig inte varför (jag som älskar att skriva). Det enda jag minns klart är att barnmorskan/undersköterska sa åt mig att jag kunde känna på huvudet om jag ville & det vet jag att jag gjorde, men minns som sagt inte min position just då...Antar att jag svävade någonstans i det blå bland smärtförnimmelser och lustgasrus. Den andra saken jag minns är när min käre make frågade mig om alla pojkar hade stånd när det kom ut *s*. Nån som vet? Själv har jag inte reflekterat över det förut, men det var tydligen en viktig fråga för min man (ja...han är inte heeelt frisk i knoppen *asg*).
Hursom...Jag ringde maken för att fråga om mina svaga minnen hade någon sanningshalt i sig och fick till svar att han inte minns nånting?! WTF???!!! VEM ska man förlita sig på då??? Så jag kommer att få leva i min ovisshet resten av livet.
Resultatet av fölossningen blev ju som ni alla vet en alldeles underbar liten (?) pojke som fick heta Johannes. Han hade sååå mycket hår att barnmorskorna blev alldeles till sig i trasorna och sprang för att leta efter en kam. Storleken var också en anledning till upphetsning hos sjukhuspersonalen. De körde vadslagning med varandra innan de la honom på vågen. 5040gr och 57cm... Allas munnar såg ut som fågelholkar :o).
På dagen för återbesöket fick vi träffa läkaren som snabbt tittade på Johannes och sa "Jaha sedär...där är det där håret alla pratar om!". Tydligen var Johannes det stora samtalsämnet i fikarummet på KS.
Ojojoj vilken nostalgitripp såhär 20 månader efter förlossning... Jag ska bespara er mer om det...Iallafall för tillfället *s*.
I´ll be back! ;)
Hursom...Jag ringde maken för att fråga om mina svaga minnen hade någon sanningshalt i sig och fick till svar att han inte minns nånting?! WTF???!!! VEM ska man förlita sig på då??? Så jag kommer att få leva i min ovisshet resten av livet.
Resultatet av fölossningen blev ju som ni alla vet en alldeles underbar liten (?) pojke som fick heta Johannes. Han hade sååå mycket hår att barnmorskorna blev alldeles till sig i trasorna och sprang för att leta efter en kam. Storleken var också en anledning till upphetsning hos sjukhuspersonalen. De körde vadslagning med varandra innan de la honom på vågen. 5040gr och 57cm... Allas munnar såg ut som fågelholkar :o).
På dagen för återbesöket fick vi träffa läkaren som snabbt tittade på Johannes och sa "Jaha sedär...där är det där håret alla pratar om!". Tydligen var Johannes det stora samtalsämnet i fikarummet på KS.
Ojojoj vilken nostalgitripp såhär 20 månader efter förlossning... Jag ska bespara er mer om det...Iallafall för tillfället *s*.
I´ll be back! ;)
Kommentarer
Trackback
